Biografi

HÄR KAN DEN VETGIRIGE LÄSA OM BANDMEDLEMMARNAS MUSIKALISKA INFLUENSER, VILKA TIDIGARE ORKESTRAR DE MEDVERKAT I, HUR JUST DENNA LILLA KVARTETT BILDATS, SAMT LITE TILL...

DRUMS


THOMAS JOHANSSON:
Ja mina influenser genom åren har i hög grad varierat. Det började väl nånstans i tidiga barnåren när jag hittade en gammal EP-skiva hemma innehållande jazz-musik. På omslaget stod det "Gene Croupa", och en bit in i skivan drog denne Gene av ett trumsolo som jag blev mycket intresserad av. Nånstans då vaknade nog intresset för trummor, kan ha varit i 8-10 årsåldern. I ungdomen lyssnade jag på musik av lite hårdare karraktär. Slade, Sweet, Bachman Turner, Kiss, Van Halen, Thin Lizzy m. fl.  m. fl.
Mitt eget muciserande startade i 10-12 årsåldern. Jag fick ett munspel och kompisen fick ett dragspel. Något år senare fick jag en virveltrumma och kompisen fick en el-gitarr.
Någon tid senare blev jag med i mitt första band; "Red Light Traffic" vill jag minnas att vi hette. Detta band blev senare "Mangelzon" som bestod i ett par år. Bandet splittrades upp i mitten av 80-talet och en flisa av detta band döptes till "Marrox" där jag också var medlem  tills allt välte över ända och dog ut. Mangelzon hade en kort tid ett konstigt löst sammansatt projekt med, hör och häpna Allan Maddams, som ljus-roddade Queen någon tid på 80-talet, allt rann naturligtvis ut i intet då denne Allan endast var intresserad av vår organist och sångerska Lena.
 Några kortvariga "Jam"-konstellationer uppstod i svallvågorna av Mangelzon med bl.a. Uffe från Pottebo i nå't av banden, Nicolas Gialtrinos i ett annat, Tomas Rosén i ytterligare nå'n konstellation.
Frasse och jag spelade i ett "gårdsprojekt" under ledning av Tony Borg från "Alien" (tror jag de hette, med sin onehit "Only one woman") nå'n tid, med diverse annat löst folk inblandat.
 B.G i vårt nuvarande band tog kontakt med mig efter Mangelzon's fall och lockade med lömska knep in mig i sitt eget band som då stod inför en spelning i Rock-sm. Någon framgång i Sm blev det dock inte, men en djup och uppriktig vänskap med Bengt och Martin, som då också var med i detta band blev det i stället. Detta band var aktivt i 10-15 år med diverse olika namn, ett var "Come taste the band", ett annat var Y-U, som skulle uttalas "why you" och ytterligare ett var No Limit,  men ett upplösande av bandet blev följden då vi alla hade familj och små barn, tiden blev knapp och  räckte inte riktigt till.
Jag hamnade också  på egendomliga vägar i ett Bluesband här i Kungsbacka, om än väldigt kortvarigt i mitten på 2000-talet. Vi repade i Varlakyrkan då en av deltagarna i bandet var präst i området, förövrigt en gudabenådad munspelare. Detta band splittrades upp i intet efter en kort tid då meningsskiljaktigheter av diverse slag tog överhanden. Denna kyrka, Varlakyrkan, hade också en gospelkör som jag kompade vid ett tillfälle när man skulle ha en konsert, häftigt och annorlunda måste jag säga, skulle mycket väl kunna tänka mig att göra om det då gospel är så svängig och medryckande musik.

Men,,nu, ett antal år senare har jag återigen  lyckats korsa dessa underbara människors livsvägar, Bengan, Martin och barndomskamraten Frasse, och jag trivs med detta bättre än någonsin. Jag spelar med största vällust Thin Lizzy-lik musik, tung melodiös rock-musik samt tyngre blues-rock. Detta är nog den stil som ligger mig närmast/varmast om hjärtat. Värt att nämnas i sammanhanget kan också vara att jag från tid till annan agerar "ordinarie vikarie"  i Mölndalsbandet "Pottebo Dynamite" sen min käre vän och  trummis-kollega Mats H. valt att lägga stockarna på hyllan.(Respekt).  
Men,, Frasse, Bengan, Martin, låt oss nu och för alltid hålla ihop detta band och njuta av det vi tycker bäst om här i livet; att spela go' rockmusik och att umgås i replokalen.

BASS GUITAR

THOMAS "Frazze" FRANZÉN:
För mig har musikintresset alltid spretat, men samtidigt varit stabilt. Jag har haft perioder då jag ibland lyssnat uteslutande på en viss typ av musik, i allmänhet på sådant som ofta oförtjänt hamnat under etiketten "Hårdrock" eller sedermera "Heavy Metal". I tonåren snöade jag t. ex. under lång tid in på bl. a. Blue Öyster Cult, Jethro Tull, Rush m. fl. Runt början av 90-talet var jag såld på irländsk, ofta elektrifierad folkmusik. Därefter följde ett sökande fyllt av fusion, countryrock, klassiskt och progressiv metal. Vissa saker har alltid varit gångbara. Queen och Thin Lizzy är exempel på sådant jag inte tröttnar på. Bluesrock av olika slag är också alltid rätt. Nu på äldre da'r är jag mer förtjust än någonsin i saftiga riff och tunga basgångar och lyssnar gärna på t. ex. Clutch, Audioslave och stoner-rock baserad på det tidiga 70-talets sound. Jag skulle vilja säga att bra musik ska innehålla ett visst mått av svärta, men ändå "svänga". Inte alls den typen av sväng som dansband- och schlagermusik vinner sin publik på, utan ett ursprungligt, ofta tungt sväng av den typ som finns i folkmusik och blues, samt även i klassiska stycken av t. ex. Bach. Musik är för mig också starkt förknippat med visuella intryck.
Själv började jag spela relativt sent. De sår som skolans blockflöjtslektioner gav var nog svårläkta, men så småningom började jag plinka på gitarr. Inga direkta ackord utan mer melodislingor som jag med möda plockade ut. Jag hängde mycket med Mangelzon, bandet som bästisen Thomas spelade i. Jag hittade där en roll som textskrivare, men gruvade mig över att inte jag också lärt mig spela ordentligt. Intresset var ändå översvallande stort och jag började spela bas i underliga bandkonstellationer på Kållereds Fritidsgård, precis som Thomas poängterat. Vid 80-talets slut tog jag gitarrlektioner och började äntligen komma någonstans i utvecklingen. Ungefär ett decennium senare ingick jag i ett coverband bestående av arbetskollegor. Jag skötte basen. Vi spelade på företagets firmatillställningar. Det varade i ett par, tre år eller så. Musiken var inte det jag själv helst hade spelat, men det var en nyttig erfarenhet. Sedan tog det slut och jag höll bara på att plocka på basen hemma igen. När så Mangelzon repade inför en "one night reunion show" blev jag vid ett tillfälle ombedd att hoppa in, fick blodad tand och sökte via nätet upp ett gäng gubbar som repade en gång i veckan på en golvfirma i Bergsjön. Musiken var tung, hård och nedstämd och för första gången provade jag en annorlunda stämning av bassträngarna. Vi höll kanske på i ett år, men det blev ingen ordning på något och vi gick skilda vägar. På en ganska omtalad herrmiddag uppkom förslaget att bilda band tillsammans med middagsvärden och vännen Thomas. Vi drog igång och så småningom togs det kontakt med Bengt-Göran och Martin som slöt upp i ledet. Det rullade på rätt så bra, tyckte nog de flesta av oss, men så småningom uppkom meningsskiljaktligheter och vi blev fyra kvar i bandet.
Vi har ett gemensamt intresse i att spela Thin Lizzy-låtar, så vi kan nog säga att det är vår huvudinriktning musikaliskt.
Jag spelar gärna en blandning av blues, folk, heavy-rock m. m. och Thin Lizzys låtar har något speciellt och självklart över sig som gör dem mycket roliga att spela. Möjligheterna som en femte bas-sträng ger har också skänkt musiken en ny dimension.
Där står vi nu. Ett nytt äventyr börjar för oss. Hoppas det aldrig slutar, eller att det är ett av många äventyr vi kommer ha ihop! Love you, gubbs!


LEAD VOCALS
& GUITAR


BENGT-GÖRAN "B.G." ELIASSON:
Influenser, hmmm, jag tror jag börjar i det tidiga 70-talet då jag och Janne, som var med ända fram till översvämmningen i vår gamla replokal på Ågatan anno 1988, snickrade ihop låtar på en gammal kassettbandspelare. Smaken var ganska yvig, jag minns att de första skivor jag köpte var Status Quo och Deep Purple. Svensk proggrock låg oss också varmt om hjärtat. Hemma lirade storasyrrorna inspelade band på rullbandspelaren med Beatles och sådant som var populärt för tillfället. Själv gick jag i musikskolan och hade gitarrlektioner under 8 år tror jag. Mycket skumma klassiska stycken blev det.
Något jag kommer ihåg tydligt var när punken slog igenom. Jag hade precis fått min första elgitarr och ställde förstärkaren och högtalarna mitt emot stereohögtalarna i stora rummet. När morsan och farsan inte var hemma så drog jag igång Sex Pistols ”God save the queen” på högsta volym och lirade med så gott jag kunde. Stackars grannar.
Nåväl, tiden gick och på 80-talet lyssnade jag mycket på AC/DC, U2, Sting och Peter Gabriel. Då smög sig även mina ”husgudar” Journey in i bilden. Jag har också spelat mycket svensk folkmusik med min syster, så jag har väl lite som devis när det gäller musik att aldrig hata bara älska.
Vad gäller bandkonstellationer under åren så började som sagt jag och min barndomskompis Janne Wahlstedt att lira in på kassettband redan 1973. Vi spelade in ca 12 timmar med skiftande kvalité under en 15-årsperiod. Så småningom tog vi mod till oss och bildade ett band tillsammans med Lars Lundell på trummor. Inför Rock-SM 1986 träffade jag Martin som kom med i bandet. Det var också då vi tog till de lömska knep som Thomas skriver om och vips var även han med. Under namnet No Limit var vi, utan framgång, med på Rock-SM även 1987. Året därpå valde Janne att hoppa av och vi tog in Claes Ljungquist på gitarr. Vi höll ihop ända fram till 2003, då vi avslutade med en bejublad spelning på Martins disputation.
En kväll i mars 2010 så ringde plötsligt telefonen och jag hörde Thomas röst för första gången på länge.
På den vägen är det…….

LEAD GUITAR
& VOCALS

MARTIN LINDE-RAHR:
Jag fastnade fullständigt för gitarren under en koncert med den notoriskt svettandes gitarristen i Flämt och Flås, Stefan. Han var helt uppslukad i sitt musicerande och jag kände att jag villa åt det han hade och kände precis där -ett sällsam lyckorus. Därefter blev Skip to my Lou och fingerövning. Att inte farsan "glöm inte lillfingret" Linde-Rahr, den gamle jazzgitarristen och numera vår enväldige lödmaskinist, slängde ut mig med badvattnet. Tack för det farsan, du var alltid uppmuntrande trots 12 st My Bonnie is over the Ocean på raken. Du lärde mig grunderna.

Första bandet hette Space Parasites. Vi var hårda som granit och vettskrämda långt innan, under och långt efter vår första spelning. Graniten blev till något betydligt ödmjukare. Men bara för en kort stund. Nästa band var Black Diamonds. Återigen, på med skinimitationen och marsvinsstövlarna, nu är vi rockstjärnor. Och faktiskt, vid en utomhusspelning i Finland kom 3000 personer och så var vi plötsligt i finskt reklamtv. De kom inte för oss såklart men de hade vett och etikett att stanna kvar för att titta på de hårt hoppande amatörerna från den obskyra textilstaden Borås. De tyckte väl att vi hade åkt långt och haft mycket besvär.

Efter diverse konstellationer i min hemstaden styrde jag 1983 kosan till Mölndal och efter en kort sejour i Åke Japan stannade jag till slut vid Bengans varma barm, förlåt hamn skall det vara. Vi har kamperat mer eller mindre sedan dess. Nu är vi Bad Imitation: Graniten är tillbaka! Men denna gång kanske med en liten liten glimt av ironi. Eller kanske inte. I varje fall är det schiiitkul!

Mina husgudar är Blackmore, Vai, Sting, Dream Theater, Alter Bridge, och mycket annat. In flames flammar upp som oseedad överaskning på den övre delen av listan. Gamla godingar som kanske inte riktigt håller måttet längre men ändå förtjänar ett gott betyg är bröderna Montrose, Saga och Marillion.


Ha det nu för jävla bra

Martin

Ps Jag är mycket glad över att ha fått chansen att vara med gubbarna i bandet. Ni har fått mig att börja leta efter det där lyckoruset igen! Tusen tack!  Ds






SÅ VAR DET MED DET...